Känner mig ensammast i världen, som om jag är ensam här i världen. Som att jag ligger hemma och ser på film, men att allting utspelas runt om mig. som i någon hologramfilm eller något. Jag förstår inte vad som händer, det är som att alla andra pratar ett annat språk, tittar på mig och sedan ler ett snett leende som om jag vore dum i huvudet.

Ja ni fattar, jag lever lite längre mitt liv, det är någon annan, något annat som lever det åt mig. Och det är inte alls så här jag vill leva det.